Kim öppnade sina ögon, och såg sig om. Rummet hade vita väggar. Det stod några apparater med siffror och kurvor på båda sidor om sängen. Kim visste inte vad som hänt. En medelålders man stod bredvid sängen. Han bar en vit rock, och lyste in i Kims ögon med en ficklampa.

"Vad bra du har vaknat", sa mannen, "Jag är doktor Nilsson. Vet du vad som hänt dig?"

Kim skakade på huvudet.

"Du har varit med om en olycka. Du har legat i koma i två månader".

Kim försökte komma ihåg. Inget minne kom tillbaka alls. Inte om olyckan, inte om tiden före olyckan, inte om livet alls. Kim visste ingenting.

"Jag kallar på en sköterska så att hon kan hjälpa dig", sa doktorn innan han gick ut.

Kim kom just på något. Kim visste inget om sig själv. Kim lyfte på täcket.